Bli fri från våld

Överlevnadsberättelser

Min berättelse

Jag mötte min ex-man då jag var 16 år, i mitten av 80-talet. Hemma var det oroligt och föräldrarna var på väg att skiljas. Min far var alkoholist. Jag blev gravid ganska fort och slutade gymnasiet mitt i. Jag mådde illa hela graviditeten och i 9:e månaden vägde jag 43 kg.

Från det har mitt liv varit ett ständigt överlevande från dag till dag.

Att få ett handikappat barn, att jag inte ens dög till att få ett friskt barn, blandades med oändliga gräl med mannen. Så här efteråt tänkt har det varit allt från psykiskt till fysisk våld – att dra i håret, blåmärken på armar och ben, men inte nånsin på ansiktet, för att det syns. Den ekonomiska biten tänkte jag inte ens på på den tiden, vi hade knappt inga inkomster alls, då sambon var i civiltjänstgöring och jag var mammaledig. Han skötte allt ekonomiskt, vi fick hjälp av hans föräldrar då det inte fanns pengar till att köpa mat eller annat nödvändigt. Han tyckte att jag inte klarade av att hantera pengar, och bevisade detta på olika sätt.

Han var dock flitig och fick arbete lätt. Jag var hemma med vår son som var mycket sjuk. Jag handlade mat. Jag fick en summa pengar av honom per gång. Detta förde nog också något gott med sig; så lärde jag mig att räkna vad summan räkte till, samt att planera mathushållningen. Dock tyckte jag emellanåt att det var rätt onödigt att han ropade åt mig om jag köpte mig en chokladplatta någon gång, han tyckte det var slöseri. För det mesta fick jag t.ex kläder av min mamma eller mina mostrar, och på något sätt hade jag väl blivit blind för allt. Alla dessa år visste jag inte vad vi hade för pengar på bankkontot och jag hade ingen kunskap om att använda bankkort – det skulle jag inte ens ha vågat göra, så stark var min tro på hans ord att jag inte klarar av att hantera pengar.

 

”Alla dessa år visste jag inte vad vi hade för pengar på bankkontot och jag hade ingen kunskap om att använda bankkort – det skulle jag inte ens ha vågat göra, så stark var min tro på hans ord att jag inte klarar av att hantera pengar.”

  

 

”Alla dessa år visste jag inte vad vi hade för pengar på bankkontot och jag hade ingen kunskap om att använda bankkort – det skulle jag inte ens ha vågat göra, så stark var min tro på hans ord att jag inte klarar av att hantera pengar.”

 

Så småningom när sonen blev äldre utbildade jag mig via arbetskraftspolitiskt utbildning och fick jobb inom städning. Jag visste hur mycket min lön var, men vart den gick och vad den användes till, det visste jag inte. Jag blev så pass intresserad av mitt yrke att jag ville utbilda mig vidare, men enda alternativet för mig var att studera via nätet och vid sidan av arbetet (jag fick ju inte resa någonstans och hade inget körkort). Min arbetsgivare gav mig möjlighet att bli arbetsledare, och ett par år senare sökte jag och fick chefsarbete vid grannkommunen.

Jag pendlade till och från jobbet med bussen som på början av 2000-talet ännu gick ganska ofta. Senare blev det svårare att åka med buss, då turerna togs bort, och min man började lära mig att köra bil. Det var mycket jobbigt i och med att han var så rädd att jag skulle skada bilen och jag var rädd att köra. En dag överraskade han mig med en egen bil. Dock blev det senare ändå så, att bilen stod på gården och han förde mig till jobbet själv. Bilen kunde ju bli skadad då jag var så dålig på att köra. Jag blev ofta försenad från jobbet på grund av att han hade svårt att vakna på morgonen.

Jag var då chef för 130 personer, hade inget eget liv och visste inget om vår ekonomi, trots att jag hade ganska bra lön. Då jag en morgon tittade mig runt i vårt hus, noterade jag att nästan inget av de saker som fanns där var mina. Han kunde nog köpa sig en sak han tyckte sig behöva, t.ex en snöslunga eller en ny bil, men jag fick inte ens en diskmaskin, trots att det skulle ha underlättat min arbetsbörda mycket.

En morgon för sex år sedan ringde han mig på jobbet och skällde ut mig för någon småsak. För första gången bröt jag ihop inför andra människor. Arbetskamraten som satt bredvid mig hörde allt och kom och sa: ”Nu räcker det. Nu går vi och söker en lägenhet åt dig och vi hjälper dig med det du behöver. Vi har följt med detta i för många år nu, och du kan inte fortsätta så här.” Efter två dagar hade jag en egen bostad, visserligen nästan tom, men den var min egen. Jag gick till banken och de hjälpte mig att få eget bankkonto och bankkort. De berättade för mig hur jag kunde göra med olika saker som jag funderade på. Jag fick också hjälp av kvinnojouren i skilsmässans olika skeden (både praktiskt och psykiskt stöd) samt av familjerådgivningen. Jag är evigt tacksam för alla personer som hjälpte mig.

Idag efter sex år har jag eget hus, egen bil och är ekonomiskt oberoende. Jag vet att jag klarar av att hålla min ekonomi i balans, sköter mina räkningar och andra ärenden galant. Han hade fel.

”Idag efter sex år har jag eget hus, egen bil och är ekonomiskt oberoende. Jag vet att jag klarar av att hålla min ekonomi i balans, sköter mina räkningar och andra ärenden galant. Han hade fel.”

”Idag efter sex år har jag eget hus, egen bil och är ekonomiskt oberoende. Jag vet att jag klarar av att hålla min ekonomi i balans, sköter mina räkningar och andra ärenden galant. Han hade fel.